Byggtips

När man limmar flexibla material, som EPP, är det viktigt att använda ett lim som ger en elastisk fog, till exempel kontaktlim. Kontaktlimmet bör inte innehålla lösningsmedel som kan lösa upp materialet. UHU Por är ett vanligt lim som ofta används för detta ändamål.

Vid byggnation av inomhusmodeller är det extra viktigt att bygga lätt, vilket även innebär att man inte ska använda mer lim än nödvändigt.

Ett bra sätt att få bättre kontroll över limmet är att tunna ut det med kemiskt ren bensin. Blanda cirka 25 % bensin och 75 % lim i en spruta rör/skaka om. Resultatet blir ett lim som ger längre arbetstid och som lättare rinner ner i skåror, till exempel när man fäller ner en kolfiberstag i EPP.

Torktiden blir naturligtvis något längre.

Limmet kan även lösas upp med bensin efter att det har torkat, vilket är mycket praktiskt vid reparationer. Om ett servo har gått sönder kan man droppa lite bensin runt servot och därefter enkelt lyfta bort det.

Några föredrar att använda CA lim (som är foam säker) när man limmar kolfiberstag mot EPP för att få det så stumt som möjligt.

Alla lim är ohälsosamma för oss. CA-lim kan vara kraftigt sensibiliserande, vilket innebär att man kan utveckla en livslång allergi där även mycket små mängder ånga orsakar besvär.
Tänk på att alltid sitta på en väl ventilerad plats och undvik kontakt med lim.

Ett servo har en utgående axel med splines där man trycker fast servoarmen. Olika servon har olika antal splines (”taggar”), vilket innebär att stegen mellan möjliga lägen för servoarmen kan vara både små eller stora.

Målet är att montera servoarmen så rakt(*) som möjligt från början, i stället för att trimma bort felet med sändaren. Ett servo är mer linjärt och symmetriskt runt sitt mekaniska centrum än runt ett centrum som skapats med trim eller subtrim i sändaren.
(*) rakt är ofta 90 grader mot roderstången. Se manualen för din modell, några modellen behöver lite osymmetri och då är det inte 90 grader.

På bilden är servot kopplat till en mottagare där sändarens trim och subtrim är nollade, så att man vet att sändaren skickar ut ett korrekt ”centrum”. Då ser man att position 1 och 2 inte är optimala om man vill få servoarmen i linje med den röda referenslinjen.

Genom att vända servoarmen 180 grader hittar man ett läge som passar betydligt bättre, och det är detta läge som bör väljas. Vissa servoarmar (som den på bilden) möjliggör fyra olika monteringslägen. Då testar man helt enkelt vilket läge som ger bäst utgångsläge. I detta fall kommer man mycket nära önskat resultat. Den sista, lilla justeringen görs sedan med subtrim i sändaren.

Till många inomhusmodeller följer det med en specialutformad servoarm som är avsedd att monteras på just det servot. Denna servoarm är anpassad för modellen och bör användas.

Det händer att man hoppar över den medföljande servoarmen och istället monterar en längre, rak servoarm. Det är dock inte samma sak. Det finns en tydlig anledning till att de medföljande servoarmarna ofta är vinklade framåt.

Tittar man noga ser man att staget då hamnar i 90 graders vinkel mot servoaxeln. Detta ger en symmetrisk roderrörelse, där till exempel skevrodret går lika mycket upp som ner. Använder man istället en rak servoarm förändras geometrin, symmetrin försämras och modellen flyger inte som den ska.

Roderstagen är ofta tunna och tillverkade av kolfiber. Kolfiber är mycket starkt i förhållande till sin vikt, men det kan ändå krossas lätt om man klämmer det fel.

När man drar åt låsskruven är det lätt att skada eller krossa kolfiberstaven. För att undvika detta kan man trä på en tunn bit krympslang på änden av staget. Då blir anliggningsytan mot skruven större och belastningen mindre koncentrerad.

Ett alternativ är att limma fast ett tunt rör (t.ex. alu, plast eller mässing) över staget där skruven tar. Det ger samma effekt och minskar risken för skador.

Många modeller rekommenderas att använda den 'röda kontakten' (JST RCY) som anslutning till batteriet. Denna kontakt är egentligen inte avsedd för de strömstyrkor som ofta används i dessa sammanhang, och det är därför inte ovanligt att man får problem med dem efter ett tag.
Det är bättre att välja XT30-kontakten (den gula på bilden). Den hanterar betydligt högre strömmar, blir inte varm och har en längre livslängd. Idag finns det dessutom många batterier som säljs med XT30 monterad från start.

Inomhusmodeller har ofta fartreglage (ESC) på 10A eller 12A. All onödig resistans mellan batteri och motor av ondo, då det leder till effektförlust och värme.

Tekniska data enligt datablad:
JST RCY (JST original): Designad för strömmar upp till 3A. Resistansen är max 10 mOhm som ny och upp till 20 mOhm vid användning.
XT30 (Amass original): Designad för 15A kontinuerlig ström (toppar 30A). Maximal resistans är endast 0,7 mOhm och den är testad för 1000 in- och urkopplingar.

Egna testresultat (vid 10A belastning och rumstemperatur):
JST RCY: Kontakthuset når 55 °C på utsidan. Ett helt nytt stift utan isolerande plasthus steg temperaturen i kontaktövergången till hela 80 °C. Denna värmeutveckling förklarar varför kontakthusen, i plast, ofta klibbar ihop. Kontaktresistans: 3,6 mOhm per stift.
XT30: Kontakthuset håller sig vid svala 31 °C på utsidan. Kontaktresistans: endast 0,65 mOhm per stift.

JST göra bra kontakter men den är inte designad för detta ändamål.

En borstlös motor drivs av tre faser. Det spelar ingen roll vilken av ledningarna från fartreglaget som ansluts till motorfaserna.

Om motorn roterar åt fel håll är det bara att byta plats på två av de tre ledningarna (det spelar ingen roll vilka). Då kommer motorn att snurra åt motsatt håll.

När du monterar motorn kan det ibland se ut som att den sitter lite snett. Det stämmer – motoraxeln ska inte peka helt rakt fram, utan är normalt vinklad något åt höger och något nedåt.

Under flygning kan man sedan finjustera motorvinkeln så att modellen flyger rakt och stabilt. Tittar man noga på bilden ser man en gummibit vid den övre skruven. Det gör motorfästet något flexibelt, så att vinkeln kan justeras genom att dra åt eller släppa på skruven.

Be gärna någon som är van att flyga modellen att hjälpa till att känna av om motorvinkeln är korrekt. När den är rätt inställd flyger modellen märkbart bättre.

När tyngdpunkten och övriga inställningar är korrekta kan man även kontrollera motorvinkeln genom hovring. Hovra med modellens ovansida mot dig.
– Om modellen sakta rör sig mot dig kan motorn vinklas något mer nedåt.
– Sidoförflyttning kontrolleras på samma sätt för höger-/vänstervinkel.

Propellern sitter ofta fast med en O-ring, som förhoppningsvis räddar propellern vid en kollision med till exempel en vägg. Vid smäll hoppar O-ringen av, så att propellern lossnar i stället för att slås sönder.

Det är dock inte alltid lätt att hitta en O-ring som passar perfekt, eftersom många O-ringar är relativt stela. Ett bra alternativ är att klippa ringar av en cykelslang (butylslang för racercykel med däckbredd ca 23–28 mm) och använda dem i stället.

Har du fått punktering – släng inte slangen! En slang är ofta över två meter lång, vilket ger många användbara ”O-ringar”. Även om du inte har en racercykel kostar en ny slang oftast mindre än två–tre paket färdiga O-ringar.

Motoraxeln (på en prop saver-adapter) och hålet i propellern stämmer inte alltid överens i diameter. Många löser detta genom att använda en adapterring på motoraxeln för att öka diametern så att den passar i propellern. Det fungerar, men vid en kollision är det lätt att ringen lossnar och försvinner.

Ett bättre alternativ är att limma fast adapterringen på motoraxeln, vilket minskar risken att den tappas bort.

Ett helt annat sätt är att i stället anpassa propellern. Många propellrar har en fläns runt centrumhålet, och längre in i navet är hålet ofta mindre. Har du tillgång till en pelarborrmaskin och en pinnfräs kan du fräsa bort flänsen och därefter borra upp centrumhålet till önskad diameter.

På bilden syns, från vänster, en GWS SF 8×4.3 original och en modifierad, därefter en GWS DD 8×4 original och en modifierad. Lite slarvigt uttryckt kan man säga att man ”borrar ner” hålet – resultatet blir ofta både bättre passform och ett något lättare propellernav.

När man bygger en modell pratar man ofta om var CG (tyngdpunkt) ska ligga – och det är helt rätt. En modell med korrekt tyngdpunkt flyger betydligt bättre och är mycket enklare att kontrollera.

På 3D-modeller kan man förenklat kontrollera tyngdpunkten så här:
Flyg rakt fram i planflykt och se att modellen håller höjden. Vänd sedan modellen upp och ned.
– Går den tydligt upp eller ner är tyngdpunkten fel.
– Håller den fortfarande höjden är tyngdpunkten nära optimal.

På inomhusmodeller, som väger väldigt lite, påverkar placeringen av batteri, mottagare och fartreglage modellen mycket mer än på större modeller. På bilden syns att både mottagare och fartreglage sitter på höger undersida, medan batteriet är placerat på vänster ovansida.

Denna placering är vald för att få rätt tyngdpunkt både i sidled (vänster–höger) och i höjdled (upp–ned). Med andra ord är tyngdpunkten justerad i alla tre dimensioner.

För en nybörjare som inte planerar att flyga upp och ned kan det vara en fördel att montera batteriet på undersidan (ofta motsatt sida mot fartreglage och mottagare). Då hamnar tyngdpunkten längre ned, vilket ger en pendeleffekt som hjälper modellen att stabilisera sig själv.

Nackdelen är att modellen blir betydligt mer instabil vid inverterad flygning. När man vill börja flyga upp och ned kan man därför successivt flytta batteriet högre upp i modellen.

När man bygger i balsa och mycket lätta modeller behöver man ibland tunnare lim.
UHU Hart kan spädas med aceton för att få ett mer lättflytande lim som tränger in bättre i materialet och ger lägre vikt och man får mer tid på sig.

Tänk på, sitt på en väl ventilerad plats.

Om du har skadat din cellplastmodell och behöver fylla ut håligheter kan du använda PU-lim (polyuretanlim). Även om det står trälim på flaskan fungerar det.

Häll upp PU-limmet i en engångsbägare och tillsätt några droppar vatten. Rör om ordentligt tills blandningen är jämn; limmet blir då något ljusare och mjölkigare i färgen. Applicera därefter blandningen där du vill fylla ut. Eftersom limmet sväller till 2–5 gånger sin ursprungliga volym (likt fogskum) är det viktigt att inte stänga in det.

Om cellplasten har blivit mjuk kan du förstärka den genom att skära ut en ränna, lägga i ett kolfiberstag och därefter applicera PU-blandningen. Se bilden till höger för en steg-för-steg-beskrivning. När limmet har torkat kan du enkelt skära bort det överflöd som svällt upp med en vass kniv.